Vår första historia kommer här. Ha en skön läsning

Jag (kvinna) var ca 12 år och gick i en skola där man inte har så bra kunskap om andra diagnoser än ADHD.
Kompisarna som gick där var jättebra och jag kände mig trygg med vissa av dem. Men sällan med en lärare då de inte förstod mig.
Jag kämpade inte bara med skolan utan att ha några diagnoser. Utan jag kämpade även med mitt eget. Jag var på väg in i tonåren och har inte mycket stöd från verken familjen eller vänner runt om.

Jag minns att vi alla blev in kallade i gympasalen på skolan och vår rektor berättade att en skolkamrat hade död. Där möte jag på döden utanför familjen och utan stöd. De berättade vad som hade hänt och orsaken.

Kort där efter så hände nästa sak där döden var med. En kompis, kompis. Någon som jag hade umgås med genom den kompisen. Den personen valde att lämna jorden genom att hoppa framför tåget.

Där och då ser jag hur folk slöt ihop och visade känslor men framför allt kärlek.

Ett barn ska inte behöva känna så som jag gjorde.
Där och då när jag såg hur anhöriga började slutasammans och visa kärleken. Där blev allt jobbigare för mig.

Jag kämpade mer och mer med mig insida. Jag kämpade med tankarna själv att avlägsna mig från detta liv.
Varje natt så bad jag till Gud att ta hem mig igen. Ta hem mig till dem änglar som är min familj.
Men jag vaknade varje morgon och fick fejka samma mående och smile hela liten.

När det blev jättejobbigt så försökte jag.
När jag var 13 år så hade jag försökt nästa varje dag men jag vet för svag för att lyckas. Hatet mot mig byggdes upp och jag ville inte mer. Jag vände de beteendet inåt mot mig själv.

Fast jag skar mig själv och gjorde det tydligt så brydde sig ingen om det. Ibland kände jag det som alla såg men ingen sa något.

Vid några tillfällen på skolan så blev lärarna arg då jag umgicks med några av de äldre killarna. Men de såg mig. De pratade med dig och de frågade mig hur jag mådde.
3 av killarna snackade med mig varje dag och de hade inga problem med att prata om vad jag hade gjort.

Jag blev överlycklig för att de såg mig.
De visade mig att de brydde sig och den var en lite del kärlek där.

Jag slutade äta. Många gånger blev jag tvingad på skolan och åt lite sen spydde jag upp det.
Mer och med blev beteendet anorexi. Jag hatade mig själv.

Kollade mig i spegeln och påpekade att jag var tjock fast man såg mina höftben och till slut blev det nyckelbenen sen revbenen. Men alla min kläder var stora så jag dolde det bra nog. Men ingen såg den smärta och hur jag egentligen mådde.

Om jag hade kunnat då den hjälpen som jag behövde som ungdom och barn hade jag kanske mått bättre och rent av kunnat hantera mitt mående bättre även som vuxen.

Tack för att ni läste min berättelse om min barndom med psykisk ohälsa.

- Anonym, 33år

Att leva med psykisk ohälsa kan vara jobbigt på olika sätt.
Men någon som vi med psykisk ohälsa ofta får stöta på eller genom lida är hur våra medmänniskor ser på det.

Jag har själv upplevt och är nog säker på att fler har också fått uppleva de.

Mitt mål med denna blogg är att flera ska kunna berätta sin historia. Oavsett om det vill vara anonyma eller vill gå ut med namn. Allt kommer publiceras som anonymt om man inte vill ut med sitt namn.
Tex: Madelen, 32år eller Anonym, 58 år.

Jag vill kunna att flera saker få berätta utan att känna att dom "blottar" sig själv.
Lite som Ordet är fritt